Jaguar E-type

Serie 1. Från start fanns det en coupe och en öppen version. Designmässigt skiljer sig serie 1 från övriga framförallt genom täckta strålkastare, smäckrare stötfångare, blinkers placerade ovan stötfångarna och en mindre oval i fronten. Från början hade den en 3,8 liters motor och en 4-växlad låda med osynkad 1:a och de första 300 bilarna hade ett helt plant golv. Golvet sänktes därefter en aning framför stolarna vilket ökade komforten avsevärt. Samtidigt som motorn blev på 4,2 liter försvann växellådan med den osynkade 1:an och instrumentbrädan blev helt svart från att tidigare varit i delvis polerad aluminium. 1966 presenterades den så kallade 2 + 2, den var 229mm längre, hade högre tak och kunde levereras med automatisk växellåda. Det är många som säger om 2 + 2 modellen "2 + 2.an den är ju rätt ful med sitt höga tak". Vi håller inte med, allt är relativt, hur snygg är en orange Volvo 144 med brun inredning från 1974 t.ex.?

Serie 1,5 är bara en aning annorlunda än serie 1, egentligen är den enda skillnaden att serie 1,5 inte har täckta strålkastare, inga vipströmbrytare och vissa har justerbara ryggstöd på stolarna.

Serie 2, modellerna var fortfarande coupe, roadster och 2 + 2. Designen förändrades en hel del, större stötfångare, mycket större oval i fronten, större baklysen och blinkers placerades under stötfångarna och 2 + 2 modellen fick en mer lutande vindruta. Bromsarna uppgraderades, dubbla kylfläktar monterades, stolar med nackskydd,  servostyrning och luftkonditionering fanns som tillval, vipströmbrytarna på instrumentpanelen ändrades till tryckströmbrytare, på motorn försvann de polerade kamkåporna och ersattes med ribbade lite mer industrimässiga kåpor. För övrigt var det fortfarande samma bil i grunden som serie 1.

Serie 3, coupe modellen försvann och nu fanns bara den öppna versionen och 2 + 2:an kvar.

Designen ändrades återigen med ännu större stötfångare, ovalen i fronten blev också ännu större och täcktes av en rutmönstrad grill, hjulhusen bräddades och bromsarna uppgraderades med ventilerade skivor fram. Eftersom även den öppna modellen baserades på 2 + 2:ans bottenplatta gick även den att beställa med automatlåda, servostyrning var standard och träratten byttes ut mot en läderratt. Den absolut största förändringen fanns ändå under huven där det nu satt en V12 motor på 5,3 liter, det byggdes i och för sig några få serie 3 med 6-cylindrig motor, men dessa är otroligt ovanliga. E-typen hade nu gått från att vara en rätt rå och tuff sportbil till mer av en renodlad GT-vagn, de flesta serie 3:or beställdes t.ex. med automatlåda.

Funderar du på att köpa en E-type spelar det ingen roll vilken modell du väljer, alla modeller är så säkra investeringar att ordspråket "bättre än pengar på banken" väl stämmer in så länge du betalar rätt pris för den modell du vill ha. Som vanligt är riktigt tidiga bilar dyrast och framför allt då de med plant golv, därefter kommer V12 cabrioleten och helst med manuell växellåda. Av de olika serierna tycker vi att serie 2 är den mest prisvärda, den har bättre bromsar än serie 1, bekvämare stolar, ligger mycket lägre i pris och ser väl inte helt anskrämlig ut! Den modell vi tror kan vara lite extra på väg upp i pris är den 6-cylindriga

2 + 2, det är idag betydligt vanligare att den som köper en entusiastbil vill kunna ta med både barn och partner än vad det var för bara 10-15 år sedan och då behövs det lilla baksätet.

Bilarna på bilderna har levt lite olika liv, den vitas historia har vi inte så bra koll på, mer än att den är i stort sett orenoverad förutom en omlackering, att ägaren redan från början tog det rätt lugnt med sitt nyinköp och nuförtiden används den relativt sparsamt.

Den röda fick däremot lite mer stryk när den inhandlats av nuvarande ägare. Den nye ägaren nyttjade sin nyinköpta sportbil precis som det var tänkt när den var ny, han testade toppfarten, han körde dragracing med rykande bakhjul mellan rödljusen, han lät den vridstarka sexan spinna loss bakhjulen så att bilen sladdade upp på motorvägsuppfarter, han körde den på vintern. Han testade till och med krocksäkerheten ofrivilligt en gång då farten blev lite väl hög och han kraschade bilen. Med ägaren gick det bra, men bilen behövde en genomgripande renovering för andra gången.

När nuvarande ägare köpte bilen jobbade han tillfälligt utomlands och många av hans arbetskamrater tyckte att han var mer än lovligt dum i huvudet som köpte en gammal rutten Jaguar, för samma pengar kunde man ju göra en riktigt bra affär, t.ex. köpa en helt ny Golf GTI och ta den med sig hem som flyttgods. Då fick man ju en helt ny bil, som inte var rostig, inte var omodern och som hade ratten på rätt sida. Skulle vara intressant att veta om det är någon som har sin 1983 års Golf kvar och vad dom anser om bra bilaffärer nu för tiden.

Idag står E-typen mest undanställd och samlar damm, plockas den fram körs den på ett sätt som dagen ägare 1983, skulle beskriva som riktig gubbkörning, men vem vet vad som händer den dagen hans barn får tag i nycklarna och ska testa vad pappas gamla veteranbil går för. Det finns nog stor risk att det inte är gubbkörning E-typen kommer att utsättas för då, men troligtvis är det just det den står och väntar på, för den byggdes definitivt inte för gubbkörning från början.